Uppgifter

Senast uppdaterad 26 maj 2026

Spännande och trivsamt VM när 505-eliten samlades i Japan

LITE AV VAD BJÖRNLIGAN SÅG

Även om det inte är meningen att den här artikeln ska bli typ: "Vad vi gjort på vårt sommarlov", så kan jag inte låta bli att berätta lite av vad vi upplevde innan själva seglandet började. Ett par veckor efter sista seglingen på engelska mästerskapen myllrade det av japaner runtomkring oss. Inte gick det att förstå vad det stod på gatuskyltarna och så långt ögat kunde nå var det skyskrapor. Tokyo, 14 miljoner invånare – spännande men nästan overkligt stort för oss småstadsbor från Stockholm.

Till Japan hade vi kommit via Taiwan som är den lilla ön som ligger utanför Kina och som det alltid är problem med vid OS. På Taiwan, eller Formosa som det kallades förr, bor det i huvudsak kineser som kom dit i samband med att Chiang-Kai-Shek flydde/blev utsparkad från Kina av Mao.

Taiwans huvudstad heter Taipei, och i denna sjudande gryta tillbringade vi ett par kaotiska och händelserika dagar. Bl.a fick vi reda på att Taiwan är en av världens absolut största tillverkare av båtar.

Taiwan har en ganska genuin Kinesisk kultur, men är väldigt "imponerade" av USA. Det var en kulturchock att sitta på en "local restaurang" och äta med pinnar medan Madonna vrålade "Get into the groove" ur ett par spruckna högtalare.

Efter Taiwan kom vi då till Japan, ett par dagar tillbringades i Tokyo. Men 14 miljoner invånare tog rätt snart ut sin rätt och vi kände ett starkt behov av att "sträcka på ögonen". Rask färd med vår låne-SAAB till Mount Fuji, ett berömt japanskt berg, för att klättra upp till toppen.
Det är en annan historia, men "Björnligan" tyckte det var en upplevelse att gå upp klockan fyra på morgonen och börja klättra upp mot toppen. Halvvägs upp kunde vi beundra soluppgången, fantastiskt!

I oktober 2023 och 38 år senare...råkade jag hitta den här videon som framkallar fantastiska minnen från bestigning av Mt.Fuji i början av oktober-85 tillsammans med Lars, Niklas, Olle samt en cool tjej från Taiwan som vi fick kontakt med under flygresan Taipei-Tokyo som hakade på vår vandring uppför berget. ~ Ebbe

Hiking to the Summit of Mount Fuji in 2022:
https://www.youtube.com/watch?v=4awynepB5jk

Efter allt detta turistande tyckte alla att det skulle bli skönt att få koncentrera sig på segling, spridarvinklar, mastlut och allt annat "viktigt" som hör seglingen till.

INNAN VM

Innan vi kom till Enoshima platsen för seglingarna, hade vi inte haft någon direkt kontakt med japaner. Bara konstaterat att de verkade ärliga och mycket artiga och hjälpsamma. När vi nu kom till Enoshima blev det till fälle för lite närmare kontakt med några japanska seglare, nu insåg man också att de japanska arrangörerna satsat helhjärtat för att prestera ett bra VM.

Det första vi möttes av var tyfonvarning. Alla båtar var ordentligt fastsurrade så de inte skulle blåsa iväg. De japaner vi pratade med var dock inte så oroade. "Det är visserligen tyfonsäsong nu, men jordbävningar är värre än tyfoner." Tyfonen valde som tur var att ta en omväg runt Enoshima så vi slapp den.

Vi hade faktiskt varit med om ett par jordbävningar, en liten i Tokyo och en större vid Mt.Fuji. Den större hade sitt centrum under Tokyo och var enligt uppgift den kraftigaste på över 50 år, så vi var glada att vi inte var i Tokyo när den inträffade. Det skakade alldeles tillräckligt vid Mt.Fuji, (ca. 10 mil från Tokyo), och det var definitivt inte speciellt trevligt...

Vi blev inkvarterade på ett japanskt hotell, mycket trevligt och bra. Golven i rummen var gjorda av bambu och ganska mjuka och man sov direkt på golvet på en madrass, inte i några sängar. Vi fick också varsin kimono och ett par tofflor; man gick inte med skor i korridorerna inte. Den japanska damen som hade hand om hotellet hade mycket roligt åt oss eftersom vi var så stora, både tofflor och kimonos var minst ett nummer för små för oss. Hon kunde inte heller riktigt tro att vi föredrog yogurth framför rå fisk och ris till frukost. Men vi trivdes mycket bra och kom bra överens med ägarna av hotellet och när vi skulle resa fick vi t.o.m varsin kimono i present.

Själva Enoshima var något av ett surfparadis med beacher och uthyrningar av både vanliga surfbrädor och windsurfers. Nu var det dock höst så värsta högsäsongen var över. Hamnen där båtarna skulle vara låg mycket fint ute på en liten ö med en bro ut.

När OS gick i Tokyo 1964 gick seglingarna i just Enoshima, och då byggde man en jättehamn med en väl tilltagen uppläggningsplan. Nu var hela området fyllt av jollar närmare bestämt 3000 stycken, och även om de flesta kanske inte var så aktiva var det ändå en stor aktivitet på klubben.

Första dagen när vi kom dit gick vi in på klubben och skulle gå upp en trappa för att "inspektera". Det var helt omöjligt att komma uppför trappan! Ner vällde det jolleseglare, som ur tunnelbanan i Tokyo ungefär fast alla var klädda i våtdräkter och torrdräkter istället för i kritstrecksrandiga kostymer. Vi blev helt chockade, trodde att det skulle vara så här varje dag. Men det visade sig att de hade årets största jolleregatta med 300! jollar i någon sorts handikappsegling.

Även om det inte var sådan aktivitet varje dag var det i alla fall minst 10 st. 470 ute och tränade tillsammans varje dag vi var på klubben. Dessutom var det alltid några Lasers och andra lokala båtar ute och seglade. De körde också flera seglarskolor för både vuxna och barn på dagarna, så man kan lugnt påstå att det var hög aktivitet i hamnen och i Enoshima.

Förutom att det var mycket aktiviteter på klubben och mycket jollesegling så verkade klubben vara en träffpunkt för många som kom dit mest för att "kolla läget". Kanske någonting för oss i Sverige, en naturlig träffplats för jolleseglare från olika klasser.

En markant skillnad som vi upplevde när det gällde jolleseglingen i Japan var att det var mycket tjejer som seglade, och det var kul att se. Det borde vi ha mer av här i Sverige också.

När vi anlände till Enoshima var vi första utländska deltagare på plats. Japanska arrangörerna hade transporterat båtarna till hamnen och lastat av dem, så det var i stort sett bara att ta av kapellet. När vi meckade med båtarna blev de välsynade av de japanska seglarna, de flesta hade aldrig sett någon utländsk båt förut utan kollade nyfiket hur vi hade ordnat våra "snören".

Under veckan anlände alla andra seglare, vi var ute och seglade hela dagarna. Det kändes bra att ha gott om tid på sig så man kunde vänja sig vid "fyrkantsvågorna" som uppstod när vinden var sydlig, och att försöka få ordning på grejorna utan någon tidspress. Dessutom känns det bra att vara på plats och ha seglat när konkurrenterna kommer. Det stärker psyket och kanske får man ett litet psykologiskt övertag när konkurrenterna kommer fram och frågar om det är kallt i vattnet osv. (Det är i alla fall vad John Oakley påstår).

Vilka var det då som skulle göra upp om världsmästartiteln?

KONKURRENTERNA

Från England kom det två båtar. En var Peter Colclough som vunnit EM tidigare på sommaren helt överlägset. Han är tidigare världsmästare i 505 tre gånger och är alltid mycket bra. Hans största styrka brukar vara undanvindarna där han kan segla upp sig från en köplats till tätposition hur han nu bär sig åt. Den andra engelska båten var Chris Lewis/Andy Gray som vann engelska mästerskapen och efter det bestämde sig för att åka. Chris hade ordnat en flygtransport av båten till Japan men hade inte en aning om hur han skulle få hem båten. "I'll arrange it in some way."

Det australiensiska laget var det som alla pratade mest om. 1983 års världsmästare Kyrwood/Crick och det årets tvåa Bruniges/Gardiner samt regerande världsmästarna Blatchford/Woods var kanske de allra bästa av australiensarna. Men de hade många andra bra båtar också, Pete Hewson Pacific Champion 1984, Peter Holmes OS-seglare i 470 1980 för Australien, plus ett antal mer eller mindre okända och bra seglare.

Det unika med australiensarna är att de flesta kommer från samma ställe och seglar väldigt mycket mot varandra, på det viset har de lyckats få fram många bra 505-seglare.

Jag ska bespara er från alltför mycket tjat om alla bra seglare, men kan nämna Danskarna Jörgen Holm/Finn Jensen som var fyra på EM i år, Hamlin från USA var trea förra året och J.B. Braun / Bill Kenney också de från USA var femma. Dessutom var ju halva svenska laget Ebbe Rosén och Olle Wenrup med i diskussionerna – de var fyra på VM förra året.

Förhandstipsen gick ut på att någon av australiensarna skulle vinna och att amerikanare, engelsmän och Ebbe/Olle skulle göra upp om resten av platserna. Stormvarning var dock utfärdad för Elvström, speciellt i mellan och lätt väder.
Om Elvström är en levande legend så är han inte den enda. Från Frankrike kom Marcel Buffet, 63, pensionär och 505-seglare. Så varför köpa köl och staket vid 22?

FÖR-VM, PACIFIC CHAMPIONSHIPS

Ett VM föregås som regel av för-VM, och i år var för-VM dessutom Pacific Championship. Under ett för-VM försiggår det en massa tissel, tassel och diverse konstigheter för att psyka konkurrenterna. Till "standardpsykningarna" hör att hissa upp konstiga segel eller nya master.

Frånsett psykandet så var det i år påfallande många som experimenterat med "nya" segelmaterial, även om de flesta hävdade att det var gamla designer sydda med Kevlar/Mylar på olika sätt. Tidigare har några enstaka provat att använda Kevlar/Mylar men det har aldrig slagit igenom. Förmodligen beroende på att det fördyrar seglen mer än vad de förbättrar dem.
I jollesegel är det inte frågan om samma stora krafter som i storbåts segel, vilket gör att det inte är lika stor fördel att använda Kevlar/Mylar. Möjligen skulle man kunna spara lite vikt, men frågan är om det har någon avgörande betydelse.

Terry Kyrwood provade ett "Tape-Drive" ställ från Horizon, Australien. Dvs ett segel i Mylar, helt genomskinligt, med påsydda Kevlarband längs vissa speciella datorberäknade "kraftlinjer". Tanken är att Kevlar-banden ska ta upp lasterna i seglet. Efter för-VM bytte Kyrwood tillbaka till sina gamla segel, han var osäker på om de nya seglen var bättre än de gamla så han valde att använda gamla beprövade saker.

Pacific Championship bestod av fyra seglingar. Det blev två stycken i ganska lätt vind och två stycken i starkare vindar. Det skulle ha varit fem seglingar men den femte blåste inne, det blåste helt enkelt för mycket för att arrangörerna skulle våga släppa ut fältet.

En lite speciell sak att nämna är kanske att i 505 används alltid "Gate Start" vid stora mästerskap. En båt, haren, seglar för babord framför fältet och alla startar bakom haren för styrbord.

SEGLINGARNA

Den första dagen på för-VM blåste det alltså inte så mycket, 3-6 m/s. Australiensarna visade direkt att de skulle bli hyperfarliga. Första seglingen vanns av Blatchford / Woods och den andra av Pete Hewson / Alyn Ovenden och det var alltid flera australiensare med bland de tio första. Ebbe / Olle blev 11:a och 4:a, Nicke / Lars 12:a och 24:a.

Tredje och fjärde seglingen gick i strålande solsken och starkare vindar. Sydlig vind innebar krabba "fyrkantsvågor" som var mycket svårseglade. Tredje seglingen vanns av Bruniges, som ledde runt hela banan, före Chris Lewis / Andy Gray. Chris som seglar med den nästan två meter långe Andy gick mycket fort på kryssarna men hängde inte riktigt med på undanvindarna.

Fort seglade också Jim Wondolleck / Jay Kuncl från San Francisco som blev trea i mål. De påstod sig gilla hårdvind eftersom det ofta blåser mycket i San Francisco. Ebbe / Olle seglade fort och bra ända till sista rundningen där de låg femma. Vid nertagningen av spinnakern fick de den under båten, tappade en del och blev 16:e i mål. Nicke / Lars blev 19:e precis före Blatchford / Woods.

Så här långt hade bara australiensare vunnit och ingen annan hade ens varit i närheten av att vinna. Alltid var det någon australiensare som var först och det var olika varje gång.

Till fjärde seglingen hade vinden ökat till ca. 10 m/s och sjön var om möjligt ännu knöligare. Nu visade Elvström lite av vad han kunde och rundade som trea vid första märket efter Chris Lewis och Blatchford / Woods.
Seglingen vanns av Braun / Kenney från USA efter en hård kamp med Blatchford / Woods. Trea och fyra var Hewson respektive Bruniges, Australien. Nicke / Lars blev 13:e och Ebbe / Olle 18:e.

Hur det gick för Elvström? Han kappsejsade vid slörmärket i gott sällskap med flera andra, lätt gjort i den svåra sjön.

I och med att den femte seglingen blev inställd pga för mycket vind vann Gary Bruniges / Greg Gardiner knappt före Pete Hewson / Alyn Ovenden och Dean Blatchford / Tom Woods, alla från Australien. Total australiensisk dominans alltså, dessutom var ytterligare två australiensare bland de tio bästa.

På fjärde plats kom Lewis/Gray och på femte Colclough/Barnes, bägge från England. Chris kände sig säker när det började blåsa men kunde "parkera" ganska ordentligt när vinden lättade ur, sa han efteråt. Bäst av svenskarna blev Ebbe/Olle på 9:e plats, Nicke/Lars blev 19:e.
Vi hoppades att det skulle gå att förbättra placeringarna till VM. Bägge tyckte att vi gick ganska fort emellanåt men inte haft det där riktiga flytet.

MELLANDAGAR

Under de här dagarna rådde det en febril aktivitet bland deltagarna. De som hade lyckats bättre tog det lugnare, men skruvade för säkerhets skull lite grand de också. Australiensarna drog omkring i flock och drack öl samtidigt som någon sprang omkring med en videokamera och "dokumenterade" hela härligheten. De tänkte väl dokumentera VM-segern ordentligt. Amerikanarna klagade på mätningarna och sprättade i sina segel som nitiskt kontrollerades av kunniga japanska mätningsmän.

Elvström är ett kapitel för sig. Han trimmade båten hela tiden, på utseglingen, mellan seglingarna, på land – aldrig riktigt nöjd. De här dagarna seglade han mycket, han gick "Mege dålig, ingen pointing" under Pacifics, tyckte han. På land fick han skriva autografer på japanska småflickors tröjor. Eller låta sig bli fotograferad med japanska seglare medan det såg ut som de diskuterade riggens ansättning eller något annat viktigt, "vänner emellan".

VM!
Så skulle då äntligen VM börja. Vid båtarna rådde en nervös, sammanbiten stämning. Nu gällde det. Alla var tidigt nere vid sina båtar, kollade de sista "psykgrejorna" och irrade lite nervöst omkring.
Vädret var mycket blåsigt med spöregn och vind från nord, så de "lokala fiskarna" tog hem spelet i alla fall. Normalt är det ingen som tycker om att rigga på båtarna när de regnar och blåser, men nu var det första köret på VM och dessutom var TV där och filmade, så det gick säkert lite lättare för de flesta...

1:A SEGLINGEN
Ute på banan var det 10-14 m/s och väldigt byigt. Starten sköts upp flera gånger och fältet kom inte iväg förrän på fjärde startförsöket p.g.a. att gummibåten som skulle vara gatebåt inte kunde hålla kursen i den kraftiga vinden. Många startade tidigt eftersom det var en japansk båt som var hare, och de brukar inte vara så snabba när det blåser.
Ebbe/Olle startade dock ganska sent och slog in mot land, vilket visade sig vara helt rätt. Inne under land seglade de mycket fort och kom upp till första märket i klar ledning. Efter kom en klunga med Chris Lewis, Colclough, Elvström, Bruniges och Blatchford. Vid gippmärket ledde Ebbe/Olle men precis i gippen gick bombeslaget för kicken av i svetsen - det var den dagen det.
Resten av seglingen låg Blatchford, Bruniges och Wondolleck och kämpade om tätplatserna. Den byiga vinden gjorde det svårbedömt, men det lönade sig mest att gå ut på styrbordskanten. Seglingen vanns av Blatchford före Bruniges och Wondolleck, på 15:e kom Nicke/Lars. Synd på Ebbe/Olle, det höll på att bli en riktig svenskdag.

2:A SEGLINGEN
Nästa morgon var det precis samma väder som dagen innan. Nordlig vind, byigt och (ökande på utseglingen. Dansken Jörgen Holm var hare och när han seglat för babord i två minuter lyfte det kraftigt för honom. Det innebar att alla som startat tidigt kunde slå till babord och låg då långt före de som precis startade och de som ännu inte startat.
Blatchford bedömde första kryssen perfekt, hittade rätt i vindspåren, och rundade först med Wondolleck och Braun i akterspegeln. De nordliga vindarna, frånlandsvind, innebar mycket skiftiga förhållanden och vindstråk som kom och gick på banan. Det lönade sig att segla "konservativt" i mitten, och slå in mot mitten så fort det såg bra ut.
Exakt samma båtar i topp i den andra seglingen som i den första. Blatchford, Wondolleck och Braun jagade varandra och ledningen skiftade många gånger under seglingen. Men bakifrån genom fältet kom Bruniges och vid målgången var Blatchford bara före Bruniges med en futtig decimeter. Det var så tätt att ingen visste vem som hade vunnit förrän sent på kvällen.
Nicke/Lars gjorde en godkänd första kryss och rundade upp kring 15:e plats, i mål blev de 11:a efter att som bäst ha legat 7:a efter slörarna. Ebbe/Olle seglade upp sig från ett dåligt utgångsläge och var 14:e båt i mål. Än så länge ingen svensk placering bland de tio bästa.
Regerande världsmästarna inledde med två spikar och imponerade med sin säkerhet. Lika mycket imponerade Bruniges som hela tiden seglade upp sig genom fältet och ända upp i täten.

3:E SEGLINGEN
Lite lättare vind men samma nordliga vindriktning och byiga, skiftiga förhållanden som tidigare.
Den här dagen bestämde Nicke/Lars sig för att starta tidigt. Det borde vara fördel i de vridande vindarna eftersom man då kunde ta de skift som kom ganska tätt. Till en början såg det lite svårt ut, det var problem att komma tillbaka för babord in mot fältet. Men så småningom gick det att slå och komma ovanför de flesta i fältet.
Vid första märket ledde Elvström som gått långt ut på babordskanten vid ett tillfälle mitt på kryssen och hittat ett bra spår. Tätt i hälarna var Blatchford och Nicke/Lars och därefter kom en klunga med "de vanliga" – Braun, Wondolleck, Bruniges och Hamlin.
Elvström passerades ganska snabbt av klungan, han hade problem på undanvindarna men gick bra på kryssarna, och efter första varvet ledde Blatchford före Nicke/Lars. Tätt efter kom klungan med de övriga "bra båtarna". På andra kryssen gick Nicke/Lars en aning för mycket åt babordshållet och passerades direkt av fem båtar; här fick man inte göra något misstag.
Den här seglingen var, som de tidigare, mycket intensiv och tät och placeringarna i toppen skiftade hela tiden. På sista kryssen ledde Bruniges före Blatchford och Wondolleck. Bruniges bevakade Blatchford, Wondolleck chansade lite och slog 100 meter längre ut åt styrbord. Där fick han ett litet motvrid och kunde slå upp mot mållinjen, gå före bägge de andra och vinna seglingen.
Nicke/Lars blev 8:a och Ebbe/Olle slutade på 15:e plats.
Efter halva VM ledde Blatchford/ Woods före Bruniges/Gardiner och Wondolleck/Kuncl. Inga av dessa båtar hade någon placering sämre än trea. Samma båtar i topp hela tiden, kunde inga andra slå sig in?
Nicke/Lars låg på 10:e plats och var ganska nöjda så långt, Ebbe/Olle låg 26:a med en utgått inräknad och var inte lika nöjda.

4:E SEGLINGEN
Samma väder som vanligt både i styrka och riktning, faktiskt lite tröttsamt. Det skulle bli intressant att se vad som hände om förhållandena ändrade sig.
Pete Hewson, Australien, var hare och det visade sig vara en "hit". De båtar som rundade först var de som stått på för babord efter start och seglat längst in under land. Hewson rundade först före Aiko Saito, Japan.

Vid kryssmärket inträffade en incident mellan Wondolleck och Chris Lewis. När Wondolleck föll av för att runda träffade hans akter Chris båt så hårt att det blev ett stort hål i fören. Chris trodde inte att det var någon fara utan satte spinnaker som vanligt. Ganska snart märkte han att fören bara gick djupare och djupare i vattnet och tvingades ta bogsering in i hamn.

Den här kollisionen ledde till protestförhandling där Chris blev diskad för att han inte hade satt upp protestflaggan i tid, och Wondolleck blev diskad för att det var han som hade fel i rundningen. Bägge diskade alltså!
Seglingen vanns av Terry Kyrwood som verkligen kommit igång och seglade bra. Tvåa var, (som vanligt), Bruniges och trea blev Pete Hewson. Bara australiensare uppe varenda segling, nu kom Blatchford på 10:e plats men då var alltså Hewson uppe i topp istället. Dessutom var det en australiensisk båt som hade fyra 7:e platser!

Ebbe/Olle fick ihop det lite bättre nu och blev 8:a, men Nicke/Lars gjorde en okoncentrerad segling och blev 17:e.

På kvällen hade arrangörerna hyrt en hel restaurang för VM-deltagarna och alla funktionärer. Det enda seglarna behövde göra var att bestämma sig för vad de ville äta, det var bara att beställa vad som helst. Till det bjöds det traditionella risbrännvinet saké. Behöver man säga att det blir en bra fest när festdeltagarna har en hel restaurang till fritt förfogande?

5:E SEGLINGEN

Efter Lay-Day, dvs en seglingsfri dag, var det dags för femte seglingen. Ställningen var den att Blatchford ledde totalt med en borträknad före Bruniges som hade fyra andraplatser. Bruniges låg alltså tvåa med en andraplacering borträknad.... Åt dessa bägge var det väl knappast något att göra, möjligen skulle Wondolleck/Kuncl kunna hitta på något men det såg svårare ut nu när de hade en disk.

Vindriktningen var samma som vanligt, men nu var det betydligt mindre vind - 3-5 m/s. Intressant att se vad som skulle hända. Vi svenskar var ganska förhoppningsfulla, för bägge tyckte att vi gick fort när det lättade ur, åtminstone hade vi gjort det på Pacifics. Svårbedömt läge, skulle man starta tidigt och försöka ta skiften eller starta senare och segla mer på styrbordskanten som verkat löna sig de flesta gångerna?

Först ur grinden var Elvström som nu verkligen visade var skåpet skulle stå. När Nicke/Lars startade låg Elvström 100 m direkt i lovart... och det såg mörkt ut för de som startat sent, däribland bägge svenska båtarna. Först runt märket var återigen "the King" följd av Bruniges och Colclough. Nicke/Lars rundade som 5:a och Ebbe/Olle lite längre ned.

Colclough och Bruniges seglade om Elvström nästan direkt på första slören. Dessa två hade sedan sitt eget race runt banan och ledningen skiftade flera gånger. På sista kryssen lyckades Colclough utnyttja skiften lite bättre och kunde därmed vinna före Bruniges som därmed tog sin 5:e raka andraplats!

Elvström gjorde sin bästa segling och tog tredjeplatsen, han var mycket nöjd med det sade han. Nicke/Lars låg hela seglingen kring femteplats och slutade som 6:a, Ebbe/Olle blev 10:a och skulle därmed vara hare i sista seglingen.
I och med att Blatchford/Woods kom 5:a så var Bruniges/Gardiner klara världsmästare trots att det återstod en segling.

6:E SEGLINGEN

Vilket väder! Stekande solsken och nästan ingen vind alls. Seglingskommitten gjorde ett försök att starta fältet men vinden dog helt så det var bara att blåsa av startförsöket.
I tre timmar låg båtarna ute på havet och väntade på vind, och då och då kom det några pustar men varje gång från ny riktning. Kl. 14.30 hade vinden stabiliserat sig så pass att man kunde säga det var sydligt och blåste mellan 1-3 m/s. Seglingsledningen bestämde sig, väl medvetna om att det blev mörkt redan 17.30 för att försöka genomföra en förkortad segling.

På första kryssen vred vinden 25 grader åt babord så när de som startat först slog till babord såg de haren, Ebbe/Olle, i storsegelrutan. Det blev en svår segling där vinden vred kraftigt åt ett håll för att efter ungefär tjugo minuter vrida lika mycket åt andra hållet. Men, de som är duktiga vet hur man ska göra och är uppe i toppen i alla fall.

Nu vanns seglingen av Peter Colclough som alltså gjorde en stark slutspurt och vann de två sista seglingarna. I och med det blev han trea sammanlagt.

På andra plats i sista seglingen kom en helt okänd japanska, hon blev så glad att hon hoppade i vattnet efter målgång. Trea blev Aiko Saito, Japan, och därmed blev hon 10:a totalt och den första japanska båten bland de tio bästa i "modern tid".

"Japanskan blev så glad att hon hoppade i vattnet."